Give me the

Allt känns hopplöst just nu. Även det faktum att det faktiskt känns hopplöst
känns hopplöst, med tanke på att det känts så här väldigt ofta på sista tiden.
Det känns oroväckande.
Varje gång någonting inte känts hopplöst för en gångs skull, så har det gått
över så snart som jag verkligen sett hur det ligger till.
Kanske borde jag nu sluta försöka få hoppas och drömma om att allting ska funka, och bara försöka få allting att gå ihop. Som en början.
Stå ut nu fem månader till, få mitt kuvert i handen, spendera sommaren så lugn och tänkande som möjligt, och sedan börja om på nytt. Med ny plats, nya människor och ny jag. Kanske borde jag det.